Bergochdalbanor men inget tivoli.

Ibland är jag en levande bergochdalbana. attåka bergochdalabana är jättekul, men att vara en är inte alls kul. När man åker bergochdalbana kan man kliva av när åkturen är slut. När man däremot ÄR en bergochdalbana blir man tillslut bara illamående.

Efersom jag har levt så himla många år så kan jag ju plocka fram mitt lilla livsperspektiv och läsa på sida fehundrajagvetintevad att, ojdå, jag har visst vart här förut. Det här är en repris från år nångång för ett tag sen, och jag ramlade visst inte ner och dog då heller.

Och hoppsan den här pressmaskinen har jag åkt på förut och även fast jag fick bensinstopp två gånger och motorn trilla isär samtidigt som prestationsmaskinen kom och körde om mig, så kom jag iallafall fram tillslut. Och jag trilla inte ner och dog då heller.

Alltså att leva livet är ju nästan som att vara häcklöpare, fast det går väldigt mycket långsammare. Ibland har man så jäkla bra kondis och bara flyger över de där fjantiga häckarna. Men ibland blir det lite som för Susanna Kallur, man trillar på första häcken och fan nu vart ju hela livet försört, eller? Nej kanske blir det bara som för Susanna, man gråter en massa tårar, pratar om hur viktigt det här var och fan att jag skulle trilla. Men nu är det där loppet slut och vad ska jag göra, jo jag får väl vänta på nästa lopp, så får jag helt enkelt träna inför det istället. och sen så kanske jag får en glass som plåster på såren och så kändes det ju lite bättre (och susanna kan verkligen behöva en glass, det är är inte bra att vara så där vältränad tror jag)

Så jag sitter där på mitt rum och tänker, gud vad skönt det skulle vara att bara lägga sig på sängen, skita i allt, gråta och leka citron och inte prata med en jävel. Men så kommer den där lilla snart 30-åriga rösten och säger "men va fan, nu har du levt i så många år och lärt dig så himla mycket och gjort supermånga bra saker och kanske tre dåliga (okej kanske fler) är det värt att ge upp allt då?

Suck säger jag då, att man alltid ska vara så himla klok när man bara vill vara dum i huvet och skita i allt. Sen så blir jag som en senil kärring tre dagar senare och är lycklig över att jag får åka pulka, eller skridskor, eller att jag har lyckats bra med en session, eller att min kompis bara är så himla fin och rolig och så inser man att ja just det ja. den där bergochdalbanan har ju toppar också, och där kan man faktiskt stanna ett tag.