Mera snö

Jag visste inte att jag gillade snö så mycket. Men det är så vacker ute, som i fjällen, eller en saga. Allt är vitt och vackert och jag tröttnar aldrig. det är stora vallar och man får klättra och kliva. Men jag gillar det. Antagligen tycker många att jag är störig som inte gnäller eller klagar, fastän jag kommer hem med röda kinder och stelfrusna händer. Okej kylan kanske inte är det bästa med vintern, men ändå man känner att man lever, och det är så skönt att komma inomhus!

Imorn är det fredag! Det innebär bandy med klassen, sen födelsedagsfest hos Sus och efter det Studio Dicore på ÖG, jippidooo. jag ser så framemot det, ska bli lajbans! nu skajag packa in Sus presenter medan jag lyssnar på Goldfrapp och XX, musiktips för den som vill. puss på er.

Trötter.

klockan är tio i elva. och jag har gjort flera vettiga saker idag. som att gå till skolan, och komma i tid. sen sitta på biblioteket två timmar och läsa intensivt i kursboken. sedan gå hem och överträffa mig själv med att rensa i garderoben (dvs fylla ännu en påse med kläder osm jag inte använt på evighet och gömma den i förrådet) men det ser snyggt och ordningssamt ut just nu. inte alls lik min vanliga garderob. Sedan tränade jag innebandy i två timmar. kom och hem och betalade räkningar och beställde hem glasögon från internet.

Gud vad sjukt bra det känns nu när jag skrivit ner allt det där duktiga jag har gjort. nu har jag det liksom svart på vitt. lovely. imorgon är det hobbyklubb, på torsdag middag o spel hos erik, på fredag födelsedagskalas ho sus och sen utgång. helgen är inte helt bestämt förutom ett möjligt storstadsbesök och utomhusaktivitet med erik.

Jag vet inte vart den här sjukt strukturerade människan kom ifrån men jag gillar henne.

Bergochdalbanor men inget tivoli.

Ibland är jag en levande bergochdalbana. attåka bergochdalabana är jättekul, men att vara en är inte alls kul. När man åker bergochdalbana kan man kliva av när åkturen är slut. När man däremot ÄR en bergochdalbana blir man tillslut bara illamående.

Efersom jag har levt så himla många år så kan jag ju plocka fram mitt lilla livsperspektiv och läsa på sida fehundrajagvetintevad att, ojdå, jag har visst vart här förut. Det här är en repris från år nångång för ett tag sen, och jag ramlade visst inte ner och dog då heller.

Och hoppsan den här pressmaskinen har jag åkt på förut och även fast jag fick bensinstopp två gånger och motorn trilla isär samtidigt som prestationsmaskinen kom och körde om mig, så kom jag iallafall fram tillslut. Och jag trilla inte ner och dog då heller.

Alltså att leva livet är ju nästan som att vara häcklöpare, fast det går väldigt mycket långsammare. Ibland har man så jäkla bra kondis och bara flyger över de där fjantiga häckarna. Men ibland blir det lite som för Susanna Kallur, man trillar på första häcken och fan nu vart ju hela livet försört, eller? Nej kanske blir det bara som för Susanna, man gråter en massa tårar, pratar om hur viktigt det här var och fan att jag skulle trilla. Men nu är det där loppet slut och vad ska jag göra, jo jag får väl vänta på nästa lopp, så får jag helt enkelt träna inför det istället. och sen så kanske jag får en glass som plåster på såren och så kändes det ju lite bättre (och susanna kan verkligen behöva en glass, det är är inte bra att vara så där vältränad tror jag)

Så jag sitter där på mitt rum och tänker, gud vad skönt det skulle vara att bara lägga sig på sängen, skita i allt, gråta och leka citron och inte prata med en jävel. Men så kommer den där lilla snart 30-åriga rösten och säger "men va fan, nu har du levt i så många år och lärt dig så himla mycket och gjort supermånga bra saker och kanske tre dåliga (okej kanske fler) är det värt att ge upp allt då?

Suck säger jag då, att man alltid ska vara så himla klok när man bara vill vara dum i huvet och skita i allt. Sen så blir jag som en senil kärring tre dagar senare och är lycklig över att jag får åka pulka, eller skridskor, eller att jag har lyckats bra med en session, eller att min kompis bara är så himla fin och rolig och så inser man att ja just det ja. den där bergochdalbanan har ju toppar också, och där kan man faktiskt stanna ett tag.

Jag bloggar för dåligt. (läs för sällan)

Jag fick just en kommentar på facebook. Att jag bloggar för dåligt. Det fick osökt att tänka på att jag har en blogg.

Okej det är nytt år, nytt decenium, 2010!! wohoo.

Jag känner genast att det här året kommer bli mycket bättre än alla andra! Varför? Antagligen för att det just har börjat och jag inte hunnit gnälla över en massa saker. Så vad spår vi av detta mystiska år?

Jo, för det första har jag och två av mina kompisar ingått ett nyårslöfte, jag hatar nyårslöften men det här är för vårt eget bästa, och handlar helt enkelt om att det gamla ska bort och aldrig mer komma tillbaka (ni får själva lista ut vad det handlar om, lär väl inte bli så svårt) Måste säga att jag är lite stolt över mig själv där.

Sedan spår jag att jag kommer skriva en hemtenta och en salstenta, ja faktiskt redan denna vecka. eller egentligen just nu borde jag göra det. Men så kom ju André och tjata om att jag ine bloggar och det är väl bäst att behålla de få läsare jag har.

Jag spår inte en utan två hejdundrandes 30-årsfester (båda mina) dessutom fyller Morfar 80, brorsan 25 och syrran 18.

Jag hyser förhoppningar om en sommar utomlands, vi får väl se hur det blir med det.

Jag tänker mig dessutom, Hobbyklubb, mycket bandy med klassen, lite mer gitarr, lite mer matlagning, kanske ett tur till Oslo och ett par fler besök i Göteborg, ett år av massa pusselläggnig (en av mina nya hobbies) och kanske lär jag mig nåt nytt, som att åka snowboard eller surfa (hoppas på det senare)

Sedan får det gärna hända en massa roliga saker hela tiden, jag får gärna vinna massa pengar på lotto, bli supervältränad och jättestark(are) lära mig cyklar snabbare än bilarna, gå på lina, uppfinna en husshållerskarobot som gör allt jag inte vill göra, få fotografiskt minne, skriva en bok och bli världsberömd.

Ja, jag tror starkt på att 2010 kommer bli ett skitbra år!

Det där kommer bli jag..

Tjuvlyssnat

Vattenpalatset, Lerum

En man ~35 står i kassan och ska betala sina fyra barns glassar när han plötsligt tittar sig omkring. Mannen (utbrister hysteriskt): Var är Markus? Barn, har ni sett Markus? Åh nej, var är han! Flicka ~6 (tittar med höjda ögonbryn på pappan och på pojken ~1 i hans armar): Pappa, du håller i honom. Mannen, som ser extremt trött ut, beställer en kaffe.