Det konstiga folket.

Jag kom just att tänka på hur kul det är med människor som är annorlunda och konstiga. Jag tror inte de "normala" människorna hade överlevt utan de konstiga och annorlunda folket. Det behöver något som påminner dem om vad normalt är. När de möter den konstiga tanten som pratar med busken, eller en pratglad dragspelsgubbe. Och de tänker, tur att jag inte blev sådan. Men jag tänker som oftast, tur jag inte blev normal. Fast givetvis skulle jag säkert klassas som normal av min omgivning. Men jag gillar det som sticker ut och gör vår tillvaro precis som den är. Vi glömmer bort att vi hade varit helt vilsna om alla varit normala och ingen hade stuckit ut.

Jag joggar förbi ett gäng alkisar på en bänk, jag har musik i öronen så jag hör inte vad de säger men de ropar något åt mig, jag ler och vinkar åt dem. Jag springer i blodomloppet, det spelas samba längs med vägen, en enda man höjer händerna och klappar med, jag gör likadant. En man cyklar förbi mig på väg till skolan, han vänder sig om och säger hej fastän jag aldrig har sett människan förut. jag hejar tillbaka. Förut undvek jag sådana här situationer, de kändes obehagliga och onormala. Nu ler jag när de uppstår, det är istället kul och oftast positiv repsons tillbaka. Och så finns de dem som tittar, inte säger något, men tittar, och tänker.

Helt plötsligt tycker jag att konstiga tanter, pantburksletarna, alkisarna på parkbänkarna och alla andra underligga människor är livsnövändiga, och många av dem är roliga. En del önskar jag kanske hade det bättre, men det är inte alla gånger de själva önskar det.

Jag har nog blivit konstigare, och ärligare men även gladare. det känns bra. det känns mer unikt,