För lite mer än fyra år sen stod jag där på centralstation i Uppsala. En helt ny stad, med ett antagningsbesked som det enda säkra, bostad, vänner och allt det där andra som osäkert.
Min enda uppsalavän, som för övrigt med var inflyttad, kom och hämtade mig på station, Uppsala såg ut på ett annat sätt då, främmande och nytt, vilseledande. Efter första natten i Uppsala var det så dags för upprop. Med en karta i handen och väskan i andra begav jag mig i jakten på att hitta den institution som jag skulle tillhöra de kommande fem åren. Givetvis blev jag helt lost, hade ingen aning om vart jag var och drog en lättnandens suck när en kille i kostym och portfölj frågade om jag skulle till uppropet. Skall han bli psykolog funderade jag i mitt stilla sinne, han föll inte alls in under sterotypen. Det visa sig att inte speciellt många andra heller gjorde.
De flesta var mycket yngre än jag hade förväntat mig, såg normala ut och inte alls konstiga, bohemiska, mystiska eller luriga. Bredvid mig satt en kille som var på reservplats och jättenervös, jag satt och tänkte att det måste blivit något fel och att jag inte alls var antagen att de inte alls skulle ropa upp mitt namn.
Men det gjorde de -Bodil Martinsson? - ja!
Så hade jag börjat psykologprogrammet. ett extra upprop gjordes då inte alla var där och reserver skulle få ta plats. längst fram satt en tjej med fluffigt hår nickade och sa ja, när de ropade upp hennes namn. Killen brevid mig blev även han uppropad, och jätteglad.
Så hade alltså min Uppsala vistelse tagit sin början, so far so good jag var numera psykologstudent, och nästa steg var att hitta en bostad.
Höst.
