Bara är.

Ibland känns det som att jag inte tänker efter. Jag bara är. Jag låter saker runt om mig hända, jag låter människor komma mig nära, jag funderar inte djupare. Samtidigt som jag kan reflektera outgrundligt över andra saker, som att snart har tagit mig ur sen jobbig period, hur lycklig jag har blivit, hur glad jag är över att få plugga till det jag vill göra. Jag kan stanna upp och bara känna efter. Tänk om jag varit kvar i det gamla, tänk om jag inte hade fått chansen, tänk om jag inte fått de fina vännerna jag har här. Tänk om jag hade varit olycklig. det blir dubbelt, visa saker bara är, andra reflekterar jag över. Jag är glad, klagar mindre. Det känns mycket bättre när jag kan uppskatta det jag har och inte gnälla så mycket över vad jag inte har eller vad som är fel. Klart man gör ibland, lite måste man klaga, men inte som förr. Igår var vi ute, på snärkes, jag, I och L: Vi åkte hemifrån lite smått stressade, mötte upp L vid folkes. Då upptäcker I 1. hon har inte kvar numret till personen som har förfesten. 2. Hon vet inte vart hon bor. 3. Hon vet ine vad personen heter i efternamn. Jag upptäcker att min mobil ligger kvar hemma, L har inte fattat att vi ska på förfest och har inte med några öl, allt blir kaos, det är kallt. fast vi skrattar mest och pratar i mun på varandra. Av nånoutgrundlig anledning kommer I ihåg efternamnet på en annan person som är på festen, ringer eniro och får numret, vi kommer fram till slut. det är trevligt, musiken på snärkes är sådär, men det är en okej kväll.