Landstinget skiter i oss

En månad. Så lång tid har vi stått ut med ombyggnaden av golvet i korridoren, under den tiden har vi inte haft något teve-rum eller matrum. 20 pers är tvunga att samsas om ett bord för fyra i köket där det egentligen inte finns plats för nåt bord. Det bordet har vi bärt dit själva. På fyra dagar har det inte hänt någonting, vi väntar på en mattläggare som inte verkar komma, vi ringer, men ingen kan ge oss besked. vi hör borrandet och sågandet från arbetarna som fortsatt i nästa korridor men tagit bort dörren så alla ljud når oss. I en månad har vi vaknat sju på mornarna av borrande, vi har bara våra små rum att vara i , vi har slutat umgås med varandra eftersom vi inte har vårt allrum att vara i. Jag skall ha min födelsdagsfest på lördag. Det visste de om, tills dess skulle det vara klart. Det kommer inte vara klart. De ger oss ingenting för allt oväsen vi står ut med, att inte ha nånstans att ta vägen. Jag ringde de ansvariga, de hade satt upp en lapp en knapp vecka innan det drog igång, på den ENA dörren, de visste inte att det fanns två, kontorsmänniskan visste inte ens att det fanns mer än en korridor på bottenplan, eller att det fanns två ingångar till vår korridor. jag rinde projektansvarig och frågade hur de hade tänkte och varför de inte meddelat oss att de hade ställt alla våra saker i en annan korridor. jag citerar: Ni använde ju iallafall inte det där allrummet. Detta baserade han på vad? ett besök då ha tyckte det såg stökigt ut och ingen var där. det var i påsktider och antagligen mitt på dagen. jag frågade varför han inte frågat oss, varför han inte sagt till oss vart de hade ställt alla våra saker. citat: det är ju inga privatsaker där. Fel igen, det är det visst, och vi har samlat ihop pengar för att köpa möbler och annat för att göra det fint. Han erkände att de hade gjort fel, men vad hjälper det oss? Vi sitter här, ingenting händer, ingen bryr sig om att vi vill umgås och inte vara förpassade till våra små rum.